På lördag flyttar vi in i vårt nya hem. Det är en fyra på 89 kvadratmeter. 89 kvadratmeter lycka.

Det är min mormor och morfars gamla hem, det är mitt barndomshem, det är mitt nya hem.

Vi river bort golvlister som om det inte fanns någon morgondag och där bakom golvlisterna gömmer sig barndomsminnen, en grå tapet med mörkgrått tryck i Denniz gamla rum, en ljusrosa tapet med flerfärgade trainglar i mammas och pappas sovrum, en beige tapet med "färgstänk" i köket och övermålade uttag á la mormor.

 

När jag ser tapeterna smeker jag dem med lätt hand samtidigt som jag ropar på Robert för att berätta någonting oviktigt men ack så nostalgiskt som hänt i just detta rum. När jag ska måla om ovanför köksluckorna ser jag spår att pappas otålighet och brist på tålamod, den gamla tapeten skiner igenom eftersom han bara orkade måla ett lager färg. På väggen mittemot har min mamma målat, jag ser min mamma framför mig, jag ser henne med 10 cm utväxt (mamma slingade bara håret mars-september av någon anledning), med en pensel i en hand, ett otåligt uttryck kring munnen, ett bestämt uttryck i ögonen och ett hår som behöver möta en plattång. Hon målar väggen som gränsar till rummet där Denniz ligger och sover med en pottfrilla och dreggel-fuktig underläpp.

 

Jag ser framför mig hur pappa otåligt lägger bort sin färgfyllda pensel och går in i vardagsrummet och slår på tjock-tvn för att läsa på text-tvn. Jag ser mig själv i den övre sängen i våningssängen, hur jag försöker sova, hur jag lyssnar på bilarna som snabbt susar förbi ute på Svartbäcksgatan och således vaggar mig till sömns, jag ser hur Emelie ligger i sängen under mig, hur hon har sänglampan tänd och ligger och hittar på olika hemligheter och hyss, hur hon lyssnar så inte mamma ska komma in och säga åt henne att släcka lampan och sova, hur hon sorterar pappersbitar under sin kudde och hur hon sen börjar andas tungt och faller i djup sömn.

 

Jag står själv i det här köket och målar precis lika otåligt som min pappa, jag försöker övertyga Robert att vi inte behöver måla ett lager till trots att det är uppenbart att jag ljuger för att jag redan har tröttnat på att renovera, jag observerar hur han målar runt ett fönster med noggrann och stadig hand och med exakt samma bestämda uttryck i ögonen som mamma en gång för 20 år sedan stod och målade.

 

Jag vill omfamna varje vägg, jag vill krypa nere på golvet, jag vill fylla varje garderob, jag vill sätta upp varje tavla, jag vill bona in mig i alla hörn, jag vill återuppleva varje minne och fylla på med nya, jag vill visa alla hemliga utrymmen för Robert och jag vill berätta om allt jag har sett, allt jag har upplevt, alla skratt alla skrik alla bråk.

Jag fnissar konstant, inte bara på grund av alla ångor från målarfärgen, utan av glädje. En obeskrivlig glädje och livslust, jag är så glad att jag är här, jag är så glad att bo här. Jag är hemma.