05.00 vaknar

06.00 får antibiotika försöker somna om

06.15 blir väckt pga ska ta blodtryck, kolla feber och ta blodprov.

Blir stucken fyra gånger och uskan köttar runt i alla dessa vener innan hen hämtar en barnmorska istället.

Barnmorskan sticker tre gånger och köttar runt innan hen sticker i samma ven som de stack på torsdagen.

08.00 blir kollad med CTG. Inga sammandragningar och bebisens puls är fin. min ligger på  125, inte bra alltså.

09.00 får frukost, är svinhungrig

9.30 får inte lämna rummet för doktorn ska komma på rond.

10.30 doktorn kommer.

Är den mest otrevliga läkare jag någonsin mött.

Jag sitter i sängen, han står en bit bort från den och tittar i väggen, aldrig på mig. Han börjar med att ifrågasätta medicineringen som min grekiska läkare har satt mig på. Han vill trappa ner den, jag håller med då jag pratade med min grek igår och han sa att jag ska trappa ner. 

Läkaren fortsätter ändå vara oförskämd och snackar om att man inte skulle satt mig på dessa mediciner här i Sverige vid IVF. Jag svarar då att jag vet (vi har liksom gjort 8 av våra 10 ivf i sverige, jag vet nog mer om ivf än vad han gör fan) och att vi därför fick söka oss utomlands för att få bra hjälp.

Han fortsätter sen och snackar om mediciner och jag förklarar läget litegrann men blir ofta avbruten.

Sen säger han att de inte tänker ringa Uppsala och fråga om det finns plats för mig förrän på måndag. Vi kan inte hålla på och ringa varje dag, de vet var du är, vill de ha dig till Uppsala så ringer dem.

Jag börjar störtgråta och säger att jag bara vill få åka hem. Han säger då att dörren är alltid öppen, vi är fria att gå när vi vill ingen kan hindra oss.

Sen går han.

 

Klockan 15.00 kommer dagens andra pass med personal och jag får träffa en väldigt go barnmorska. Jag tar upp det här med flytt till Uppsala med henne och hon säger att hon ska kolla.

Det visar sig sen att när doktorn har skrivit in det här som en ordination så kan inte BM göra något. Det måste då lösas mellan en läkare i Uppsala och en läkare i Västerås, Bm kan inget göra.

Hon berättar att det är samma läkare som kommer på ronden imorgon (det här är alltså allt jag och den läkaren ser av varandra och självklart har jag oturen att få honom igen) och att jag då kan fråga honom igen.

Hon är sen tyst en liten stund och säger "du kan såklart fråga honom och säger han nej så kan du ifrågasätta det. Han är lite som han är så för din egen själs skull kanske du inte ens behöver ifrågasätta det om du förstår hur jag menar". 

Jag förstår precis hur hon menar, och jag är så förbaskat trött på läkarna inom kvinnovården (det är ju bara den jag kan tala för).

Vi har varit på tre olika ivf-kliniker i Sverige samt två stora sjukhus i hela denna karusell. Vi har även varit på kliniker i andra länder.

Vården i Sverige är inte bra. Det enda som är bra med den är att den är gratis. Det är det enda.

Kvinnovården utvecklas inte, det går inte framåt. Man får ingen information om ett jävla piss. Man är en inlagd patient och har man riktig tur så kan man höra när läkare pratar OM en.

I Grekland till exempel är man delaktig i sin vård. Läkaren förklarar vad som har hänt, vad det innebär, olika scenarion samt går igenom eventuella provsvar med en. Man känner att man är en del i det hela. Man förstår inte nödvändigtvis allt men man känner sig ändå både hörd och sedd och ABSOLUT lugnare.

 

Vi var ner på neonatala igår och där fick vi en liten rundvandring samt en hel del bra information om hur det kan se ut beroende på när bebisen föds och vilka behov han kan ha.

Det som känns tryggt är att min fantastiska grekiska läkare samt personalen på neo är väldigt orädda. De menar alla att han har legat i magen så länge att det inte finns någon risk för oro. Det känns väldigt skönt i ett ömmande mammahjärta.

 

Nu; mer virkning och OC (inte favoritserie men den enda jag hade tillräckligt många avsnitt av...)