SOMMARREGN

Jag älskar sommarkvällar.
Speciellt när det har regnat.
Eller till och med när det regnar.
Jag älskar att vara utomhus då.

Jag älskar såklart att vara utomhus på dagarna också, men då orkar man inte göra så mycket mer än att schteka.
Kvällarna är liksom speciella.
Det är då man spelar kubb, cyklar långa vändor, går promenader, får stryk i Cluedo och andra roliga saker.

Det är dock med lite vemod man tänker tillbaks på alla somrar som har varit.
På alla bästisar man haft.
Alla sommarförälskelser som gick över lika fort som solnedgången.
På alla dom sommarkvällar som man bara jumped on sin bike och satte fart vartsomhelst.
Destinationen var inte det viktiga.
Det viktiga var frihetskänslan inombords.
Känslan som försvinner mer och mer ju äldre man blir och ju mer man försöker hålla kvar den.
Det finns så många kvällar när man cyklar hem och känner att jag vill inte gå in, solen har ju inte ens gått ner, och man önskar just då att alla ens gamla vänner bodde kvar här i närheten,
så man bara kunde slå en signal och sen mötas på vårt ställe.
Oftast så har man ett sånt.
Eller så har man två och hamnar på varsit, men det hör inte hit.
Det är bara så sorgligt när man inte längre kan ringa någon sådär spontant, för folk ska alltid vara så viktiga och göra samma saker som dom gör varje kväll.

Varför sitter man inte längre i stjärnhjälmsparken och kedjeröker så ens lungor blir alldeles svarta och fina?
Varför hänger man inte längre på fotbollsplanen mitt i natten för att inte störa folk som sover.
Varför är alla så himla tråkiga?

Är det såhär det ska vara resten av livet?

Vänner som kommer och går?

Med bara minnen som består?



Yes, det var ett omedvetet rim.

RSS 2.0