När jag vaknade ordentligt på morgonen vid 06 så var värkarna desamma som dagen innan. Men jag trodde ju fortfarande att läkaren hade rätt och jag fel så jag skickade iväg Robert till jobbet.
Vid halv 10 smsade jag Robert och bad honom komma hem med Alvedon till mig, det gjorde för ont för att inte ta några smärtstillande alls.

Han kom hem vid 10 och klockade mina värkar. Varje värk höll i sig 60-90 sekunder och det var oftast 1 minut mellan, ibland mindre. 10.30 konstaterade Robert att han inte kunde lämna mig själv i det skicket, oavsett vad jag sa. Här tror jag alltså fortfarande att det här är någon form av förstadium till förvärkar då läkaren ekar i mitt bakhuvud.

Vid 11 har jag så ont så jag måste bada för någon lindring. Jag får ju egentligen inte bada eftersom mitt vatten redan hade gått och då är risken stor för infektion. Men vid det här laget har jag så ont så jag struntar i allt. Jag ber Robert följa med in i badrummet för jag känner någonstans i bakhuvudet att jag är för trött för att kunna bada utan övervakning.

Mycket riktigt, vid ett tillfälle är det hela 3 minuter mellan värkarna och då har jag tydligen somnat. Jag somnar till mellan varje värk i princip i badkaret och som tur är så håller Robert stenkoll på mig.
Jag kliver ur och vill försöka lägga mig och sova en sväng. Hinner knappt lägga mig i soffan innan det kommer en värk som är för smärtsam för att man ska kunna ligga ner.
Jag försöker gå runt lite för att gå bort smärtan men det hjälper inte. Jag tar ett bad till.

Väl i badet säger Robert att vi nog måste åka in till förlossningen ändå. Jag håller med. Han hjälper mig ur badet och börjar packa ner lite saker. Sen ringer han förlossningen.

När han pratar med dem så tänker jag att jag ska gå och kissa innan vi åker. På väg dit sköljer en stark värk över mig som en våg och jag inser då att jag inte klarar att gå till bilen, sitta i bilen, gå ur bilen in på förlossningen och sen in i en sal. Det finns inte en chans. Jag skriker till Robert att han måste ringa ambulans. Sen kommer det ett vrål som fyller hela badrummet, vrålet kommer från mig.

Jag sätter mig på toalettstolen för att försöka hitta en någorlunda skön ställning att sitta i, men förgäves såklart. Nu pratar Robert med 112 och jag hör honom som ett litet brus i bakgrunden medan jag försöker fokusera på att andas bort den här smärtan. Jag minns att jag trodde det här var förvärkar och jag tänker att jag orkar fan inte den här smärtan i flera dygn!

Robert kommer och frågar mig om jag känner huvudet men han får inget svar. När värken börjar släppa lite så känner jag mycket riktigt toppen av ett litet huvud. Jag skriker på Robert att jag känner huvudet och sen skriker jag också att ”nu kommer han!”. Jag tar i ända från tårna och sträcker ner mina händer och fångar upp en grå pytteliten bebis täckt av fosterfett. Det tar ca 2 sekunder innan han piper till och det här är två riktigt långa sekunder. Jag inser i panik att om någonting inte är som det ska så är vi för långt från kunnig personal. När bebisen skriker till så släpper det helt. Robert tar bort navelsträngen som ligger tvärs över bebisens mage och ena axel. Inte farligt, men ivägen. Sen lägger han ut en handduk och kuddar på hallgolvet och hjälper mig att lägga mig där med bebisen på magen, allt enligt 112-operatörens instruktioner. Han lägger handdukar över mig och bebisen så vi ska hålla oss varma. Sen springer han ut och öppnar för ambulanspersonalen (jag minns dock inte att han någonsin lämnar mig faktiskt). Ambulanspersonalen kommer och hjälper mig upp på en bår, sen körs vi in till förlossningen. Robert åker egen bil. Väl framme har Robert redan hunnit in på både neo och förlossningen för han hade kört så fort. Vi kommer in till förlossningen och väl där får Robert klippa navelsträngen. Vi ligger på förlossningen en liten stund innan vi blir flyttade till ett samvårdsrum på neonatal.