Salongen

Sofia letar efter kontrollen, aldrig är den där hon är. Hon orkar inte se mer av den snyftromantiska komedin från 2003 som visas på tv. Hon sluter bara ögonen, låtsas att hon inte sitter där i soffan, dumpad och ensam, ful och fet. Hon låtsas att hon är kändis. Hon blev känd för sin otroliga sångröst. Upptäckt bara helt utan förvarning och sedan världskänd. Älskad av alla och med miljontals fans. Alla vill vara som henne. Hon är charmig i intervjuer och älskvärd mot andra artister. Hon är ödmjuk och tar sig tid för varje människa som vill ha hennes åtråvärda autograf. Hon är smal, tränar jämt och ständigt och lever på någon diet som gör henne lycklig och pigg.

Hon suckar och öppnar ögonen. Hennes liv är en röra, tre månader har gått sedan kvällen hon såg Markus och Milla på klubben i Gävle. Tre månader av skrik, gråt, hög musik och arga utbrott. Det hade visat sig att Milla och Markus haft en affär i nästan ett halvår och Sofia hade varit utom sig. Markus hade flyttat ut, så vitt Sofia visste bodde han hemma hos Milla, som hade slutat på jobbet. Allt hade varit så omvälvande att nu kände Sofia sig mest trött och matt. Som att hon varit med om en naturkatastrof och äntligen fått komma fram till hjälpen. Hon har inte städat huset en enda gång och äter inget som tillagats, bara sånt som går att ta direkt från hyllan och stoppa i munnen utan mellanhänder. Hon rör sig som en zombie genom livet. Vaknar, jobbar, kommer hem, gråter, somnar och börjar om.  Men hon har bestämt sig nu för att offerperioden är över, hon har varit en känslostorm och nu blivit känslokall. Hon är redo för nya äventyr, hon vill göra som kvinnorna i böcker och filmer, bara flytta utomlands och lära sig ett nytt språk. Hon vill träffa en man som lär henne något nytt om livet, som visar henne vad kärlek är.

Hon har slutat handlat på sin lokala ICA-butik. Hon fick för sig att alla i personalen visste att hon tidigare handlat med Markus, som en del av ett par och att de dömde henne nu, tyckte att hon var misslyckad. Hon såg i deras blickar att de hade vetat, fick för sig att de förstod varför. ”Du kanske inte skulle varit här varje lördag, och köpt smågodis”. Hon stod inte ut. Så nu handlade Sofia istället på en skum Hemköpsbutik i utkanten av stan. Där låg frukten i slutet och de hade en exotisk hylla med varor från andra länder. Dit skulle hon idag. Det var första steget, hon skulle köpa en krydda som hon aldrig smakat och laga något spännande. På väg in i butiken tar Sofia sig en titt på anslagstavlan. Någon säljer en hund, någon har tappat bort en katt och en herre är väldigt angelägen om att få tag i något särskilt frimärke. En lapp om en jujutsu-kurs för nybörjare sitter också uppe. ”Vill du finna ditt inre lugn, och få utlopp för dina aggressioner?” läser hon på lappen. Svaret är så självklart: ja, det vill hon. Hon skriver in adressen snabbt i mobilen och vänder sedan ut från butiken, hon behöver ingen krydda idag. Hon ska börja på jujutsu.

Det är tisdag. Klockan är 19.55 och Sofia har väntat utanför jujutsu-lokalen i 20 minuter. Hon tycker inte om att vara sen. Hon vill hinna hämta andan och få sig en överblick innan hon börjar med något nytt. Andan är hämtad, överblicken är fådd. Hon sitter i ett blekt rum, med en hummande läskmaskin samt två andra kvinnor och en man. Kvinnorna är i 50-årsåldern, vänner. De klagar tillsammans över hur lite tid de har, vilka latmaskar deras män är och att deras barn aldrig hör av sig. De verkar nöjda med att klaga tillsammans, verkar se det som en hobby de kan dela. Mannen är runt 30, han har glasögon och är något blek. Han biter sig på insidan av läppen konstant, som om han är orolig, rädd att någon ska lägga märke till honom och kanske kritisera honom. Sofia börjar tveka på om jujutsu verkligen är hennes grej. Detta var inte vad hon väntat sig, hon trodde att hon skulle få träffa en massa asiater, eller några vältränade unga människor med energi och framåtanda.

Fem minuter efter att klassen har börjat och Sofia har fått lära sig vad jujutsu står för, vilket hon redan glömt, öppnas dörren och in springer en flåsande man.
– Förlåt, förlåt, förlåt flämtar han och slänger av sig ytterkläderna. Han är ung, kanske i Sofias ålder, lång och smal. Han har svart glansigt hår och brun hy, antagligen indier eller något liknande, tänker Sofia. Så exotisk.
– Para ihop er två och två, säger deras tränare. Ingen Miyagi, utan en 47-årig säljare från ett läkemedelsföretag. Sofia tvekar, hon vill springa därifrån hellre än att behöva fråga om någon vill vara hennes partner. Kvinnorna har såklart redan parat ihop sig och den bleka ynglingen ser nu skyggt åt Sofias håll. Paniken stiger, ska hon hitta sin inre lugn med den där mannen? Men hon har ju bestämt sig för att inte vara rädd, så hon ler snällt åt honom och börjar ta sats för att fråga om han vill öva tillsammans med henne. Då rycker någon tag i hennes axel.
– Ska vi para ihop oss? Hans ögon glittrar när Sofia tittat upp på dem. Han ler med blankvita tänder, lite snett åt vänster.
– Para oss? Hör Sofia sig själv säga. Den indiske mannens ögon vidgas förvånat och sen skrattar han högt. Ett kort, högt skratt som får det att kittla i magen på Sofia och de övriga deltagarna att kolla irriterat åt deras håll. Sofia skrattar nervöst.
– Nej, det kanske är bäst om vi presenterar oss först, jag heter Ravi.
– Sofia.

Efter att ha flörtat med Ravi i fyra veckor, på jujutsu-klasserna som snabbt kommit att bli Sofias höjdpunkt på veckan, hade han plötsligt bjudit ut henne på en dejt. Han hade frågat om hon ville följa med på en mingelkväll i hans hinduiska tempel. Han hade visserligen även frågat Jens, den bleka ynglingen, Tomas (tränaren) och alla de andra på jujutsun. Men Sofia hade fått för sig att han mest gjorde det för att dölja att hans egentliga mål var att få tid med Sofia. Hon hade plattat håret, köpt en ny klänning och sminkat sig. Klockan var bara 20.15 och Sofia stod och trampade en bit bort från templet. Minglet började inte förrän 20.30 och hon vill inte se desperat ut. När klockan slog 20.32 tog Sofias tålamod slut, hon orkade inte vänta längre. Hon gick in i lokalen, en gammal skolsal som den hinduiska föreningen hyrde av kommunen för att få använda som tempel. Denna kväll var till för att locka nya besökare, med hjälp av hemlagade indiska bakverk och sött indiskt te. Sofia tog för sig av någon honungsdrypande kaka och smuttade på sitt te.

21.15 hade Ravi fortfarande inte dykt upp. Sofia började bli otålig, en särskilt påstridig liten indisk kvinna hade försökt prata med henne flera gånger, men Sofia var för disträ och spänd för att ta in vad hon sa. Hon kikade mot dörren för tredje gången den senaste minuten, och där var han. Den vackraste mannen hon sett, med sitt perfekta hår och sina lite frågvisa ögonbryn. Han ler och glänser när han håller upp dörren åt en kvinna som kom in efter honom. Han vänder sig mot kvinnan och kysser henne mjukt på munnen. Sofia sätter kakan i halsen. Den fastnar i luftstrupen och Sofia frustar efter luft. Hon slår sig på bröstet och spärrar upp ögonen. Folk vänder sig om och tittar på henne medan hon med tårar i ögonen hostar högt tre gånger och känner hur kakbiten äntligen lossnar. Hon vill hosta igen, men vågar inte för alla blickar som är vända mot henne. Hon ser att även Ravi lagt märke till hennes hostattack och är på väg mot henne. Nej, nej, snälla vänd, tänker Sofia och försöker komma på något att säga.
– Sofia, säger Ravi hjärtligt, vad roligt att du kom. Han ger henne en stor kram, och doftar såklart ljuvligt.
– Javisst, säger Sofia svagt.
– Jag såg dig hosta, mår du bra?
– Ja ja, gud ja, säger Sofia och försöker låta obesvärad. Ravi nickar men tittar fundersamt på henne, som att han vet att hon kom för hans skull och nu att hon nu skäms ihjäl.
– Jag måste leta upp mitt sällskap, säger Ravi och ser sig omkring, men vi ses väl senare.
Sofia nickar glatt. Ravi går iväg för att leta upp den söta kvinnan som han kysst tidigare och kvar står Sofia och känner sig förödmjukad med smaken av honungskakan i strupen och Ravis förföriska lukt i näsan. Hon går snabbt mot toaletten där hon äntligen kan stänga in sig i ett bås och hosta av all sin kraft medan hon känner hur tårarna letar sig fram ur ögonvrårna. Känslan är tillbaka, samma känsla som när hon fick reda på sanningen om Markus. Den äter sig inifrån bröstet och stålar ut i fingrar och tår. Den sköljer över henne som en våg av illamående och stannar slutligen i hjärtat. Det känns som att honungskakan åkt vidare för att fastna mitt i bröstet på henne. Det sticker och drar och hon vet att det enda som hjälper är att gråta ut det. Hon längtar efter sin kudde och skulle ge vad som helst för att aldrig ha kommit hit, för att ha stannat hemma med en påse gott. Vad trodde hon? Att hon var snygg och charmerande på jujutsu-klasserna? Att Ravi fallit för hennes kvinnliga, blommiga parfym som hon börjat använda sen hon visste att han gick där? Hon är lika ful och tråkig som hon var för tre månader sen, lika osexig och ocharmig som hon alltid varit. Hon fäller huvudet bakåt och suckar tungt. Tårarna glider ner för hennes kinder och hon snyftar tyst.
– Hallå? Hörs en röst utanför båset, hallå, är någon därinne? Dörren till Sofias bås öppnas, hon har såklart glömt att låsa.
– Eh, det är upptaget, snyftar hon fram. Dörren öppnas och i dörröppningen står en liten indisk kvinna i 45-årsåldern. Hon ser på Sofia med rynkade ögonbryn.  Det är den indiska kvinnan som är den enda Sofia talat med under kvällen. Perfekt.
– Varför är du ledsen, kära du?  Frågar hon bekymrat. Hon ser sedan genast arg ut och säger, det är ingen ide att vara ledsen, Gandhi var aldrig ledsen, men han kastade ut britterna ändå, ryck upp dig flicka, du har i alla fall fina ben.
Sofia ser chockat på kvinnan som trängt sig in i hennes bås medan hon gråter, för att sedan läxa upp henne och slutligen ge henne en komplimang för hennes utseende.
– Va? Stönar Sofia fram utan att komma på något annat att säga.
– Ja, fina ben, säger kvinnan, det är det inte alla som har, jag har korta trumpinnar men inte sitter jag här och gråter för det. Min mamma hade mustasch över hela ansiktet och hon grät aldrig, fortsätter kvinnan medan hon går fram och lägger en brun, varm hand på Sofias kind. Sofia skrattar till, mest av tanken på en kvinna med mustasch inte bara på överläppen, utan i hela ansiktet men också av det bisarra i situationen.
– Mitt namn är Anjal, säger kvinnan och torkar bort tårarna från Sofias båda kinder, och vi ska det ha trevligt här ikväll du och jag, för jag vet var de gömmer spriten.