kapitel 4
Sofia följde efter Anjal som en liten hundvalp, Anjal gick, eller ja, vaggade, fram med bestämda steg. Anjal brydde sig inte om människorna runtomkring henne, hon bara gick. Hon placerade Sofia på en brun stol vid ett ännu brunare bord som någon hade försökt pigga upp med en rosa pelargon i en vit plastkruka.
- Vänta här lilla Phariśtā, sa Anjal och strök sin lite sträva hand över Sofias kind. Sofia kände att hon bara ville börja gråta igen, varför gick hon ens hit?!
Det går några minuter och Sofia känner att paniken börjar krypa på, hade Anjal bara lurat henne och satt henne här för att driva med henne?
Till slut kommer Anjal tillbaka och hon håller två flaskor med okänt innehåll hårt tryckta mot kroppen. Så hårt att de enorma brösten verkar ramla över flaskorna, som för att dölja dem.
Det perfekta gömstället, tänker Sofia och kväver en fnissning.
- Här har du Pharista, säger Anjal, nu ska vi dricka dem andra snygga. Anjal häller upp rött vin i två stora plastmuggar och räcker över den ena till Sofia.
- Skål Pharista! Sofia skålar försynt med Anjal och börjar smutta på sitt vin.
- Nej nej, pharista! Sådär blir inte de andra snygga, gör såhär, säger Anjal och kastar bak huvudet och drar i sig hela glaset i ett svep.
Sofia tvekade en stund men kastade sen bak huvudet och drog i sig vinet. Självklart rann det ner lite på hakan och Sofia blev arg på sig själv. Aldrig kan jag uppföra mig som vanliga människor, tänkte hon. Hon kände hur ögonen började fyllas med tårar igen och hon svalde hårt för att bli av med den där klumpen i halsen.
Hon ryckte till när Anjal la sin hand på hennes, men slappnade av när hon såg att kvinnan inte tittade på henne utan bara helt sakligt la sin hand på hennes.
- Pharista, inga tårar, sa Anjal medan hon tittade ut över folkhavet som minglade runt.
- Anjal..Sofia tog mod till sig, vad betyder egentligen Pharista? Du säger det hela tiden, men vad betyder det?
- Det är hindu och betyder ängel, det var din skyddsängel som sa till mig att jag skulle prata med dig, hon sa att du behövde extra stöd.
- Min skyddsängel? Sofia höjde ögonbrynen och tänkte för sig själv, typiskt att den enda personen här som ville prata med henne var en galning. Precis min otur.
- Ja Pharista, din skyddsängel. Du kan himla med ögonen bäst du vill, men faktum är att jag är medial och jag såg din sorg och därför visste jag vart jag skulle hämta dig.
Sofia hade aldrig trott på sånt här hokus pokus, men det gjorde henne ingenting att Anjal gjorde det, så hon log bara trött mot Anjal och bestämde sig för att acceptera den här välmenande kvinnan för den hon var.
- Nu Pharista, ska vi dricka bort dina sorger.
Anjal hällde upp ytterligare en mugg åt Sofia och sträckte fram den till henne. Anjals tunna guldkedjor blänkte på hennes knubbiga arm när lampornas sken slog emot armbanden. Sofia tog muggen och drack, hon drack och drack.
Boom, där slog en återblick till, Markus leende första gången de träffades.
Boom, den första kyssen.
Boom, hur han höll hennes hand när de åkte berg-och dalbana på Grönan den första sommaren.
Boom, Markus och Milla.
Boom, Ravi och den andra kvinnan.
Sofia tog en mugg till och försökte bli av med sina syner. Hon drack så många muggar att hon trodde att blåsan skulle spricka. Tänk om hon skulle kissa på sig inför alla dessa människor. Undrar om kisset blir rött av vinet tänkte Sofia och började fnissa okontrollerat.
Anjal tittade förnöjt på Sofia, hon visste att problemen inte var borta, men för tillfället var dem det.
De vände sina stolar och ansikten ut mot folksamlingen och tittade på alla människor som minglade med varandra i hopp om att finna någon att lindra ensamheten med.
En gänglig lång man stod mitt i rummet, han hade en ljusbrun kostym som var minst 2 storlekar för stor, han pratade ivrigt med en kort och trind man med en lila kostym. Mannen i lila hade i sin tur en trind liten tant vid sin sida, hon hade tunt mörkt hår som hon hade samlat i en knut i nacken, hon hade armarna fulla med guldkedjor och en orange klänning med svarta spetsiga skor till.
De gestikulerade vilt medan de pratade med varandra och den långa mannen hade en tjock mustasch som såg ut som ett kvastskaft. Den trollband Sofia, hon tittade på mustaschen i en evighet och hade svårt att slita sig ifrån mustaschen. Till slut vände sig mannen mot henne och höjde på ett buskigt ögonbryn, Sofia vred snabbt bort huvudet och låtsades som ingenting. Hon började se sig omkring och hoppades på att finna någonting annat att vila ögonen på. Hela rummet kändes som att det snurrade och Sofia behövde finna en fast punkt att vila ögonen på.
När rummet stannade mötte hennes ögon ett par varmt bruna sådana, det var Ravis ögon. Ravis godisbruna ögon. Sofia försökte se bort men han var redan på väg mot henne. Med sig hade han en smal man med välformade ögonbryn.
- Sofia, Darrrrling, Ravi log sorglöst mot henne.
- Ravi.
- Det här min gode vän Ajeet, sa Ravi med en gest mot ögonbrynet.
- Hej, Ajeet, vad trevligt att träffa dig min sköna, Ravi har pratat så mycket om dig, sa Ajeet med en förvånansvärt mörk stämma. Den passade inte ihop med hans färgsprakande kostym tyckte Sofia.
Vänta. Hade han sagt att Ravi pratat om henne? Kanske fanns det fortfarande hopp!
- Hej! Tack detsamma, jag har dock inte hört någonting om dig, Sofia försökte se charmig ut och låtsades att hon var nykter. I själva verket var hennes tänder lätt lilafärgade och hon hade kaksmulor över hela bysten.
Anjal, som hade varit och hälsat på några gamla väninnor, kom tillbaka till bordet och fann Sofia och hennes lila leende och såg de två obekväma pojkarna hon pratade med. När hon hörde Sofia säga att ”det känns som att pattarna har hoppat ur tröjan för folk glor så mycket” så skyndade hon sig så gott hon kunde, hon tog tag i Sofias arm och började gå mot utgången.
Hon ropade på en lätt flintskallig man med borstmustasch, blankpolerade skor, svarta byxor och beige kavaj, han kom och hjälpte Sofia in i sin taxi och när han satte sig i framsätet gav Anjal henne en lapp med sitt nummer på.
- Ring mig imorgon Pharista, vi ska lösa allt.
Hur Sofia kom hem och in i sin lägenhet vet hon ingenting om, för efter det så somnade hon.
- Vänta här lilla Phariśtā, sa Anjal och strök sin lite sträva hand över Sofias kind. Sofia kände att hon bara ville börja gråta igen, varför gick hon ens hit?!
Det går några minuter och Sofia känner att paniken börjar krypa på, hade Anjal bara lurat henne och satt henne här för att driva med henne?
Till slut kommer Anjal tillbaka och hon håller två flaskor med okänt innehåll hårt tryckta mot kroppen. Så hårt att de enorma brösten verkar ramla över flaskorna, som för att dölja dem.
Det perfekta gömstället, tänker Sofia och kväver en fnissning.
- Här har du Pharista, säger Anjal, nu ska vi dricka dem andra snygga. Anjal häller upp rött vin i två stora plastmuggar och räcker över den ena till Sofia.
- Skål Pharista! Sofia skålar försynt med Anjal och börjar smutta på sitt vin.
- Nej nej, pharista! Sådär blir inte de andra snygga, gör såhär, säger Anjal och kastar bak huvudet och drar i sig hela glaset i ett svep.
Sofia tvekade en stund men kastade sen bak huvudet och drog i sig vinet. Självklart rann det ner lite på hakan och Sofia blev arg på sig själv. Aldrig kan jag uppföra mig som vanliga människor, tänkte hon. Hon kände hur ögonen började fyllas med tårar igen och hon svalde hårt för att bli av med den där klumpen i halsen.
Hon ryckte till när Anjal la sin hand på hennes, men slappnade av när hon såg att kvinnan inte tittade på henne utan bara helt sakligt la sin hand på hennes.
- Pharista, inga tårar, sa Anjal medan hon tittade ut över folkhavet som minglade runt.
- Anjal..Sofia tog mod till sig, vad betyder egentligen Pharista? Du säger det hela tiden, men vad betyder det?
- Det är hindu och betyder ängel, det var din skyddsängel som sa till mig att jag skulle prata med dig, hon sa att du behövde extra stöd.
- Min skyddsängel? Sofia höjde ögonbrynen och tänkte för sig själv, typiskt att den enda personen här som ville prata med henne var en galning. Precis min otur.
- Ja Pharista, din skyddsängel. Du kan himla med ögonen bäst du vill, men faktum är att jag är medial och jag såg din sorg och därför visste jag vart jag skulle hämta dig.
Sofia hade aldrig trott på sånt här hokus pokus, men det gjorde henne ingenting att Anjal gjorde det, så hon log bara trött mot Anjal och bestämde sig för att acceptera den här välmenande kvinnan för den hon var.
- Nu Pharista, ska vi dricka bort dina sorger.
Anjal hällde upp ytterligare en mugg åt Sofia och sträckte fram den till henne. Anjals tunna guldkedjor blänkte på hennes knubbiga arm när lampornas sken slog emot armbanden. Sofia tog muggen och drack, hon drack och drack.
Boom, där slog en återblick till, Markus leende första gången de träffades.
Boom, den första kyssen.
Boom, hur han höll hennes hand när de åkte berg-och dalbana på Grönan den första sommaren.
Boom, Markus och Milla.
Boom, Ravi och den andra kvinnan.
Sofia tog en mugg till och försökte bli av med sina syner. Hon drack så många muggar att hon trodde att blåsan skulle spricka. Tänk om hon skulle kissa på sig inför alla dessa människor. Undrar om kisset blir rött av vinet tänkte Sofia och började fnissa okontrollerat.
Anjal tittade förnöjt på Sofia, hon visste att problemen inte var borta, men för tillfället var dem det.
De vände sina stolar och ansikten ut mot folksamlingen och tittade på alla människor som minglade med varandra i hopp om att finna någon att lindra ensamheten med.
En gänglig lång man stod mitt i rummet, han hade en ljusbrun kostym som var minst 2 storlekar för stor, han pratade ivrigt med en kort och trind man med en lila kostym. Mannen i lila hade i sin tur en trind liten tant vid sin sida, hon hade tunt mörkt hår som hon hade samlat i en knut i nacken, hon hade armarna fulla med guldkedjor och en orange klänning med svarta spetsiga skor till.
De gestikulerade vilt medan de pratade med varandra och den långa mannen hade en tjock mustasch som såg ut som ett kvastskaft. Den trollband Sofia, hon tittade på mustaschen i en evighet och hade svårt att slita sig ifrån mustaschen. Till slut vände sig mannen mot henne och höjde på ett buskigt ögonbryn, Sofia vred snabbt bort huvudet och låtsades som ingenting. Hon började se sig omkring och hoppades på att finna någonting annat att vila ögonen på. Hela rummet kändes som att det snurrade och Sofia behövde finna en fast punkt att vila ögonen på.
När rummet stannade mötte hennes ögon ett par varmt bruna sådana, det var Ravis ögon. Ravis godisbruna ögon. Sofia försökte se bort men han var redan på väg mot henne. Med sig hade han en smal man med välformade ögonbryn.
- Sofia, Darrrrling, Ravi log sorglöst mot henne.
- Ravi.
- Det här min gode vän Ajeet, sa Ravi med en gest mot ögonbrynet.
- Hej, Ajeet, vad trevligt att träffa dig min sköna, Ravi har pratat så mycket om dig, sa Ajeet med en förvånansvärt mörk stämma. Den passade inte ihop med hans färgsprakande kostym tyckte Sofia.
Vänta. Hade han sagt att Ravi pratat om henne? Kanske fanns det fortfarande hopp!
- Hej! Tack detsamma, jag har dock inte hört någonting om dig, Sofia försökte se charmig ut och låtsades att hon var nykter. I själva verket var hennes tänder lätt lilafärgade och hon hade kaksmulor över hela bysten.
Anjal, som hade varit och hälsat på några gamla väninnor, kom tillbaka till bordet och fann Sofia och hennes lila leende och såg de två obekväma pojkarna hon pratade med. När hon hörde Sofia säga att ”det känns som att pattarna har hoppat ur tröjan för folk glor så mycket” så skyndade hon sig så gott hon kunde, hon tog tag i Sofias arm och började gå mot utgången.
Hon ropade på en lätt flintskallig man med borstmustasch, blankpolerade skor, svarta byxor och beige kavaj, han kom och hjälpte Sofia in i sin taxi och när han satte sig i framsätet gav Anjal henne en lapp med sitt nummer på.
- Ring mig imorgon Pharista, vi ska lösa allt.
Hur Sofia kom hem och in i sin lägenhet vet hon ingenting om, för efter det så somnade hon.
Kommentarer
Trackback
